Asbest

Så väger vi upp förra inlägget med våld, blod och obehaglig manlighet.

Grävling

Vid midnatt samlar sig en hop av män
och hundar, går att spåra grävlingen
till grytet, makar in en säck i öppningen,
och väntar på att han ska dyka opp igen,
att gamle grymtaren ska komma hem.
Han kommer och han lystrar till – man släpper dem,
de starkaste, och skrämmer upp en gammal räv
att tappa gåsen, tjuvskytten att fyra av
ett skott som bara snuddar gammelharen
som visslar där förbi. De tar en
kluven käpp att hålla honom nere,
de tar honom till stan att bara
hetsa hundar hela dagen på´n
och skrämma grisarna på flykten därifrån.

Han springer och han biter efter hopen,
i gatorna som ekar skräller ropen.
Han vänder sig att möta skränarkören
och jagar upprorsmännen inom dörren.
Varhelst de går de alla kastar sten;
för grävlingar som slåss finns bara fienden.
De hetsar hundarna att komma med;
grävlingen vänder runt och slår dem ned.
Fastän han är så liten, skygg och låg,
slåss han med hundar som han hela tiden slår.
Blodhunden, tung och vild i strid,
får slicka tassarna och hålla fred.
Bulldogen mött sin like och blir feg,
och grävlingen han grinar, släpper ej sitt tag.
Han är i hälarna på folket, biter tag till svar
- då raglar drinkaren omkull och svär.

De skrämda kvinnorna tar sina pojkar bort,
men nidingen han hejar på och skrattar stort.
Och grävlingen vill klumpigt sätta av till skogs,
men käppar, påkar hindrar honom strax.
Han vänder och han driver dem på flykt,
han kväser hundarna som skäller styggt.
Han slår dem allihop och jagar undan dem,
då släpps de lös igen och hetsas fram.
Han faller ned som död och tar mot spark och slag,
då grinar han, far opp och jagar dem iväg;
tills riven, sparkad, slut han bara ligger där
och släpper greppet, kacklar, stönar, dör.

/John Clare