Asbest

I natt tror jag att jag vaknade av att han svalde. Svalde. Ett småbarnssvälj. Små fint skurna men lite tilltufsade bitar av mandarin, små bitar av sojakorvvällingvatten och majs. Förstås. Spolar vatten. Försöker skölja nedbitarna i brunnen, i golvet, i duschen. Börjar närma sig en vecka av nätter i skräck. Fyra av fem nätter i kräk. Och jag tror att jag utvecklar posttraumatisk stress. Det är en kräksskada, ett resultat av ett liv i kräk. Förmodligen. Kräkets ständiga närvaro. Vetskapen om att en attack, ett anfall, när som helst kan komma och avbryta sömnen, och sonen. Konstant oro, hindrar och lindar allt hårdare åtdragna snören runt strupen.
Och så de där jävla bihålorna. Kan en kroppsdel, om det nu är det, låta mer obetydlig?