Asbest

Tänker på barn och barndom. Man kan se barn och känna avund. De är så små, så nya. De är så oskuldsfulla och naiva. Med gränslös fantasi som inte delats upp och stängts in, hela livet som en lek på en öppen äng med ett äventyr bakom varje grästuva. Allt är möjligt, vad som helst kan hända. Kommer ihåg när jag själv var liten och låg i min säng för att sova. Jag var tvungen att ligga på rygg, så platt som möjligt. Det var väldigt obekvämt och medförde därför att det tog lång tid att somna. Jag låg där, så platt som möjligt. Täcket över mig, även det så platt som möjligt och uppdraget till strax under min haka. Allt detta för att mördarna när de kom på natten skulle tro att det bara var ett avhugget huvud som låg i sängen och därmed kanske låta mig vara. Åhh, den ljuva barndomen, den gränslösa fantasin.